37. Då var det dags: DANIEL

Idag hade jag/har jag en lååång sovmorgon. Med andra ord, jag är ledig. Vad händer då?
Får ett telefonsamtal ca 9.06 från Charlie.
Han och David börjar säga saker om presentationer m.m m.m m.m. Jag ska va ärlig, lyssnar inte jätte noga men lyckades snappa upp att jag skulle in och skriva ett inlägg om mig själv och vem jag är.
Eftersom att jag vet att Mr. C och Mr. D har någon form av AD, HD eller båda, ADHD så skulle jag garanterat få ännu ett samtal om inte denna presentation är uppe inom 30 min.

Så nu sitter jag här. Vad i helvete ska jag skriva? Daniel är jag, gick i samma skola som David och Challe men ägnar mig nu åt att tycka kemi är svinsvårt på gymnasiet.
Eftersom detta också är en liten blogg för våran kommande film så kan jag säga så här:
Den blir kass! Ärligt, jag tror verkligen det men hoppas att den blir grym. Min roll så här långt har varit att filma den första scenen, den blev bra.

Dom sa även att jag nu att ska skriva här som dom gör. Får se hur det blir med den saken.
Det känns dumt att presentera sig själv. Idiotiskt. Ja, riktigt jävla idiotiskt. Känns bättre om jag skulle blivit intervjuad, att dom skrev något om mig. Egentligen vad som hellst.
Vi gör så här, misstänker att denna blogg inte har JÄTTE många besökare än men om ni undrar något så skriv i kommenterarfältet så hoppas jag att Challe och Dagge kommer med en riktigt bra intervju istället. Tänk inte nu "Aha, han tror han är viktigt och att vi ska fråga han saker..."
FEL! Jag tycker snarare tvärt om att jag är ointressant så därför svarar jag bara på saker då jag inte kommer på något själv. Blir överlycklig om det ens är EN kommentar. Fråga mig, håna mig.